Alla inlägg under februari 2011
Raden står som titel och motto för det första försöket att ge ut en samlad bild av finländska kvinnors lyrik genom tiderna. Märta Tikkanen och Tua Forsström ansvarar för urvalet till den antologi som Bra Lyrik publicerade 1984 och som sedan En bok för alla (www.ebfa.se) i sin folkbildargärning gav ut i en ny upplaga 1995.
Läsfrämjande och antologier förknippas starkt med EBFA allt sedan starten 1976. Nu har som bekant den verksamheten kraftigt decimerats genom den moderata alliansregeringens strypning av kulturell demokrati. Slut med samlingsverk om kärlek, revolt, Dalarna och nobellister.
Mellan ryggens hårda pärmar i den finska antologin ryms närmare 200 dikter skrivna av 73 författar: Äldst Pali-Maja född 1784, yngst Anne Hänninen född 1958.
Att jag vurmar för lyrik kan knappast undgå den som läser mina krönikor och det var just fjolårets sista Läslust som fick en läsenär att knacka på dörren och gentilt vänskapsdränka mig i berusningsmedlet poesi. En annan vän på Facebook frågar försynt om han inte kan blanda Aspenström med Alvedon. Kanske något för Werners litterära sällskap i Smedjebacken att lobba för? Göra verklighet av Lars Forssells uppmaning till apoteken att sälja poesi över disk. Hör även med traktens florist!
Antologi? Ja, härleder vi ordet hamnar vi som så ofta i Grekland. Antologi betyder samlingsverk och ursprungligen anthos, det vill säga blomma. Tänk på en blomsterbukett, likheten med en lyriksamling är slående.
På bibliotekens (s)-hylla – det finns en sådan oavsett politiskt styrelse i hemkommunen och böckerna där har inget med partipolitik att göra – placeras lyriska samlingsverk eller novellsamlingar skrivna av flera olika författare. Fast visst vore det intressant att där mitt i biblioteket hitta socialdemokraterna Peter Hultqvist, Carin Jämtin och Bodil Hansson med hyllsignaturiskt (s)-tillägg.
Den sistnämnda i ovanstående röda bukett är nyutnämnd partiombudsman i Västernorrland och jag minns våra fina läsupplevelser i samband med LOs ombudsmannautbildning på Brunnsvik 2007-2008. Hon liksom de övriga i funktionärsutbildningen fick då bland annat möta Göran Greider och hans antologi ”Bakom TV´n ändrades ljuset”.
Titeln anspelar på Göran Sonnevis berömda Vietnamdikt från 1965 och utifrån de 56 politiska dikter som presenteras i Greiders sammanställning fick kursdeltagarna själva välja en dikt som i sin tur skulle vara utgångspunkt för till exempel ett 1:a-majtal, en politisk appell, ett anförande på ett fackligt eller politiskt möte.
Till det kommer en offentlighet i form av många medier som inte beskriver saker som de är. Bland det senare finns att landet har svåra ekonomiska problem.
Vissa medier visar en sned bild av verkligheten som förstärker vissa gruppers felaktiga bild av USA. Konkret handlar det om radiostationer och tv-stationer som är högervridna partimedier i republikanernas tjänst.
När landet skulle behöva högre skattintäkter genom att de rikaste betalar mer så att investeringar kan göras pläderas det i dessa medier för sänkning av redan låga skatter. Obalanserna i USAs ekonomi tilltar då.
Landet kan egentligen inte bära en så stor militärapparat som det har. Men denna statliga utgift vill högerkrafterna inte skära ned.
Det är denna politiska miljö demokraten Barack Obama verkar i. Obama har sedan han valdes tappat stöd.
Obamas motståndare, med skev bild av landets behov av investeringar, offentlig välfärd och skattehöjningar, mobiliserade med sjukvårdsreformen som främsta objekt för sitt ursinne. De motsatte sig den typ av offentlig sjukvårdsinrättning andra västliga demokratier har.
I ett par tal, det senaste för ett dygn sedan till nationen, har Obama dock lyckats öka sin popularitet. Detta trots att hans motståndare nyss i val stärkt sin ställning i kongressen med majoritet i ena kammaren.
Priset Obama fått betala är att tillmötesgå motståndarna till höger och frångå den politik USA skulle behöva. Bland annat lägre militärutgifter, högre skatter för rika och på drivmedel, fler offentliga investeringar, utbyggd offentliga välfärd.
Istället har han delvis anammat den politik högerkrafterna förordar, som är ungefär motsatsen: orimligt höga militärkostnader, låga skatter, för litet underhåll av järnvägar, vägar med mera.
Med kompromissen ökar president Obama emellertid sina chanser att bli omvald. Som mittenplacerad kan ingen republikan vinna över honom 2012. Amerikaner till vänster och vi i omvärlden får väl vara glada så länge en demokrat i vita huset för en halvrepublikansk politik och inte en republikan för en helrepublikansk politik.
Maria Görts, lektor i bildproduktion vid Högskolan Dalarna, föreläste under Konstveckan i Falun över ämnet Kan man lära ut konst?
Hon delade in den konstundervisning som skett vid högskolor, även internationellt, i tre faser. Under 1800-talet handlade det om att skola eleverna till konstnärer. I den första fasen fostrades de genom modellstudier, en undervisningsform som funnits sedan 1500-talet. Grunden var att lära sig teckna korrekt, något som också sågs som en intellektuell övning, eller kognitiv, man lärde sig se och analysera det man såg.
Genom att skissa i olja fick man ner sina idéer. Konstkännedomen skulle sitta i ryggmärgen och det lärde man sig genom kopiering, kopiering och åter kopiering av gamla mästares verk.
Genom att på så sätt gå igenom de klassiska verken fick eleverna förståelse för vad god konst är.
Ut från dessa tidiga skolor kom eleverna med ett gott konstkunnande. Först när det gått de fem åren på högskolan var det dags att söka sig fram till ett personligt konstnärligt uttryck. Då reste man ofta utomlands, och många vid förra sekelskiftet sökte sig till Paris.
De kom hem med nya idéer, både om utbildning och konstnärliga uttryck, något som lade grunden till den andra fasen, eller pradigmskiftet, i konstnärsutbildningen, den modernistiska. De som kom tillbaka ville reformera högskoleutbildningen, som de såg som stelbent och föråldrad.
Nu var det frihet som gällde, eleverna skulle ha egna ateljéer och total frihet. Isaac Grünewald och Otte Sköld var tongivande, och det blev en lång strid innan ett betänkande 1928 grundad på ett kommittéarbete, gav frihetsivrarna rätt. Eleverna skulle arbeta endast i ateljéer efter sin egen uppfattning och söka sig själva. Till sin hjälp skulle de ha professorerna som kom till ateljéerna och i samtal skulle stötta denna personliga utveckling.
Sverige var tidigare i denna syn på konstutbildning än andra länder, berättar Eva Görts, och det var först 1938 som enighet kunde sägas råda inom högskolan att den totala frihetslinjen var den som skulle föras.
Trots denna tidiga syn på vikten av frihet i konstundervisningen, kom den så kallade nonfigurativa konsten senare till Sverige än till andra länder, egentligen först med ”1947 års män”.
Fas tre, dagens undervisning vid konsthögskolorna har ingen kärna eller färdighetsövning av den gamla sorten. De som kommer in har vanligen flera års basutbildning vid olika skolor. Konst och verk-begreppet ser helt annorlunda ut. I dag handlar det om att utforska sin konstnärsroll, det vill säga, det är ännu mer fritt och outsägbart vad studenterna ska kunna.
Men lika viktigt som att utforska sin konstnärsroll är att förstå konstlivet, att sätta sig in i spelplanen och att kunna agera där.
Inget färdigt grundschema finns, allt beror på vad man vill göra, och det är under studenttiden man har chansen att lära sig förstå spelplanen.
-De fem åren på Konsthögskolan handlar mycket om att etablera sig och bygga upp sin konstnärsroll. Att förstå hur man ska fortsätta att gestalta sina idéer med insikten om hur konstscenen ser ut.
I går kom ett av de tre valförlorande allianspartierna med slutsatser om valresultatet, Centerpartiet. Riksdagsledamoten Annie Johansson har lett analysen. Trots att hennes parti tappade mer väljare än Socialdemokraterna, i relation till partiets storlek, har Centerpartiet och centerledaren undgått kritik.
Om ett parti, Centerpartiet, tappar var sjätte väljare är det naturligt att frågan ställs om partiledaren sedan tio år, Maud Olofsson, bör avgå. I Centerpartiets fall har det inte skett, inte ens i Johanssons analys. Detta trots att analysen konstaterar att en rad negativa saker skett för partiet under Olofssons ledarskap.
De är bland annat att partiet hamnat i skuggan av Moderaterna i alliansen, att partiet har drabbats negativt av sådant som fordonsindustrins kris och att partiet hävdat sig dåligt i valet, trots att några av partiets valfrågor varit viktiga. De var frågor rörande företagande och jobb samt de gröna rörande miljö och klimat.
Under regeringsåren har Centern kompromissat bort sin profilfråga kärnkraftsmotståndet. Att ett parti tappar en fråga som många väljare förknippar det med utan att något annat tillkommer är rimligen dåligt.
Efter valet har Centerpartiets problem fortsatt. Eftersom regeringen utökades med två moderatministrar minskade Centerpartiets relativa andel i den. Partiet förlorade även viktiga ministerområden, som hade hand om näringsfrågor, och vice statsministerposten. Den del av budgeten som är under centerstatsråd är dessutom liten.
Johanssons analys efterfrågar mer idémässig tydlighet hos partiet. Frågan är om det hjälper.
En liten, men massmedialt framgångsrik, högerfalang av partiet vill ge partiet en mer marknads- och nyliberal profil. Partiledaren och majoriteten i partiledningen har till stor del slagit in på den vägen.
Att det ska leda till framgång är dock tveksamt. Ett skäl att en högerinriktning som denna kommer 30 år för sent efter Reagans och Thatchers profilering åt det hållet, som Moderaterna då hakade på.
Ett annat skäl är att centerväljarna har uppfattat Centerns högerprofilering och många har ogillat den. Det har lett till att flera centerväljare utanför storstäderna övergett partiet utan att så värst många nya tillkommit.
Slutsatsen som kan dras är att Olofsson kan sitta kvar som partiledare, eftersom hon lyckats med högerprofileringen av Centerpartiet. Partiet har ju under henne omvandlats till ett högerliberalt, storstadsinriktat parti för väljare i övre medelklassen.
Partiet har gjort sig av med väljare på landsbygden, ofta med låg inkomst och som i åsikter vetter åt vänster om sådant som att staten ska motverka ekonomisk, social och geografisk ojämlikhet. Några av dem är kvar i partiet, främst av nostalgiska skäl från tiden då Centerpartiet var ett parti för landsbygdens folk.
De ska nog det idémässigt högertydliga Centerpartiet kunna göra sig av med i nästa val, oavsett om partiledaren heter Maud Olofsson, Annie Johansson eller något annat.
Då är Nya Centerpartiet framme vid sitt mål: ett högerliberalt parti som klarar riksdagens spärr på fyra procent men inte så mycket mer.
Överallt bär Berlin på spår från andra världskriget. På många byggnader finns skotthål som minner om en svunnen tid, och det går nästan att föreställa sig hur skotten en gång ven i staden och hur invånarna var ständiga offer för rädslan. Vi fortsätter förbi delarna av muren, förbi turister och berlinbor, och går mot tunnelbanan, utan att gå genom några spärrar: för det finns inga. Här kliver man av och på tåget som man vill. Biljetten eller månadskortet ligger i plånboken, och behöver inte visas upp, såvida det inte är en kontroll. Tjuvåker man, får man böta.
Historien har satt sina spår: vakter och förbud hör inte till det nya Berlin. Inte ens rökförbud på krogar och restauranger. Hitler avskydde rökning, och förbjöd det. Därför gör inte staten det. Istället får varje delstat själv bestämma hur det ska vara.
Berlin är en ung stad i sinnet, men bär på stora ärr av det förflutna.
På kvällen tar vi oss ut till Neukölln, en stadsdel där det bor tyskar, turkar, och nordafrikaner, för att hälsa på en av mina vänner, hennes son och sambo. Karin, som är tyska, gick i min klass andra året på gymnasiet på Domarhagsskolan i Avesta. Det är elva år sedan.
Vi står vid hennes spis och pratar, medan hon kokar espresso på ena plattan, och värmer mjölk i en stor kastrull på den andra. Hennes son har feber och hon håller honom i sin famn. Hennes sambo, sitter i ett annat rum och jobbar.
Lägenheten är 3,8 meter hög i tak. Väggarna vita, fönstren stora. Genom vardagsrumsfönstret ser vi ut på vägen, där grannbarnen leker långt in på kvällen. Karin sätter sig med sin son i knät, och jag och min sambo sätter oss i soffan. Karin berättar att hyrorna i Neukölln ligger lika som i Borlänge. Men i Tyskland får hyresgästerna köpa kylskåp, ibland spis, och andra saker till lägenheten själva.
Två dagar senare träffar vi Karin igen. Hon kommer cyklandes, och möter oss i Kreuzberg. Vid floden Spree sätter vi oss på ett mysigt utekafé. Det är söndag, och folk sitter vid de blå borden, och dricker kaffe, äter mat, eller dricker öl. Rosa blommor har placerats ut i korgar. Solen skiner, och det är vindstilla.
Våra samtal sträcker sig över vad som hänt i våra liv de senaste tre åren, finanskrisen, och de skilda politiska systemen i Sverige och i Tyskland. Om hur välfärden lyser med sin frånvaro i Tyskland, och hur den bryts ner i Sverige. Om löner, fackliga regler, folkbildning och annan utbildning, stålindustrin, om hur det är att jobba på industrigolvet, om hur Karin jobbar med att underlätta för småbarnsföräldrar att studera, Tysklands historia, och skillnader i vardag mellan våra hemländer. Om hur normen i Tyskland är att det inte finns någon norm.
En hemlös kommer in på kaféet, och vill sälja en tidning. Han har ett stort hål i jeansen, så att ett par beigerutiga kalsonger tittar fram, och man ser dem – oavsett man vill eller inte.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|